Har varit en jäkligt konstig dag. För första gången på länge känner jag mig ledsen. Saknar barnen, saknar någon, saknar något. Flörtade på jobbet, det är ett par tusen dagar sen sist, med en kvinna som inte alls är min typ egentligen – möjligen i ett avantgardiskt S&M-förhållande, och dit är det långt, mycket långt. Vet inte om jag fick någon speciell respons, hon skrattade iallafall, vilket inte hör till vanligheterna. Att HON skrattar alltså. Själv har jag alldels för lätt till ett garv egentligen.
När jag sedan hittade nedanstående på nätet, då känns tomheten monumental. Det är så vackert, så vackert…
Hör du hur klockorna ringer
Tid att ta ännu ett steg
Min ring glimmar på ditt finger
En kyss och sen börjar vår väg
Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs bort av en viskande vind
Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min
Och jag är din
Och kärleken förde oss samman
